vitabrevis

Jag kan inte prata. Min luftrörsinfektion samarbetar med min astma så det kommer bara ut halva meningar när jag försöker prata. Jag har aldrig haft så mycket att säga någonsin, känns det som. Bra att ha en Stockholmare vid sin sida sådana här gånger. Han pratar så mycket och så fort så jag får ändå inte få en syl i vädret.

Jag och Vito är väldigt olika men vi matchar varandra rätt bra. Han har svårt för engelsk musik med smarta texter och jag kan bli väldigt trött på mer än ett par låtar av Van Morrison, Young och Led Zeppelin. Jag gillar en massa musik och dissar inte blues eller blues-rock eller vad det är för genre män födda på 50-talet har gemensamt - jag har nog bara blivit tvångsmatad för mycket med sådant i mitt liv.

Musiker som jag tycker är genier är Kevin Rowland och Nigel Blackwell

Undvik västkusten både i Thailand och i Sverige du kan få ditt hjärta krossat och dina förväntningar också.

Vi gjorde en utflykt till Patong, på dagtid, bara för att ha sett det. Jag har hört de här namnen på orterna men aldrig rört mig i de här turisttäta områdena förut men en sista minuten är en sista minuten.

Vi pratade med en strandförsäljerska i kanske min ålder - svårt att säga. Jag frågade om hon inte borde ha en stark man som bar ut de tunga boxarna med is och läskeblask till turisterna.

Hon gapskrattade och sa:

- Men have no hjärna! tittade på Vito och skrattade ännu mer och sa: Not you!

- It´s ok, sa Vito.

Det hade hon lärt sig i Patong, bättre med ett slitsamt liv på stranden och få alla pengar själv än att spela upp en sexighet och dansa runt en stång och bli blåst på stålarna.

Jag har fått en favoritmassös som heter Give - passande namn? Hon bara skrattar och promenerar på min rygg och säger "Good for you" när jag ligger och kvider. Hon arbetar 15 timmar per dag och har två tonårspojkar - när ska hon hinna med allt tjat, som jag kom ihåg det så var det mycket av tjatvaran under de åren.

Behållningen med långresande är egentligen de små samtalen. Turisterna verkar inte vara lika inne på små historier ur livet - inte vad vi har märkt iaf.

Men vi har fått en historia från en Thailändsk kvinna som läst SFI i småland men flyttat hem ändå trots osäkerhet, hon fick hemlängtan helt enkelt och kom på attt det nog är en bra idé att leva sitt namn om man heter Joy och har överlevt cancer. Hon tyckte att Sverige har lärt henne jämställdhet - jag tycker att kvinnors arbete verkar bära upp hela Thailand

Igår drömde jag en mardröm

En fejkpräst övertalade mig att stjäla en röd MG och tillsammans med en italienska skulle vi resa snabbt hem till Sverige - från Asien där vi är nu. Det verkade som en nödvändig åtgärd i drömmen och efter att ha krävt att prästen istället för italienskan skulle köra bilen så var vi plötsligt framme i Uppsala. Jag träffade min dotter och mina barnbarn där på ett badhus - logiskt?

Det som var kusligt var att jag ringde till Vito i drömmen och när jag förklarade hela den här absurda historien sa han:

- Varför skulle jag tro på dig, det är ju inte precis första gången!

Jag vaknade kallsvettig trots att vår air condition var på, bara för att förvissa mig om att han inte var arg på riktigt - han snarkade.

Det som var roligt i drömmen var väl att en sådan här absurd historia skulle kunna hända mer än en gång, eller?

Det är hemskt osmart att blogga. Den 13 december 2006 skrev jag såhär: Mitt nyårslöfte:
Jag ska bli en bättre kvinna och sluta med mitt typ A-beteende och lyssna på både min kropps signaler och ge min intuition fritt spelrum i fortsättningen! Jag ljög.

Förra veckan ljög jag också:

Jadå - jag tål visst snittblommor.

Jag älskar snittblommor, helst liljor men jag tål dem inte.....det är en viss skillnad.