Jag är trött och väldigt glad. Jag har fått min röst tillbaka och har pratat i telefonen i säkert fem timmar ikväll.
Har tänkt på vilket öde det skulle vara att bli stum på riktigt eller att få afasi, att inte kunna kommunicera.
Varför var det så viktigt att bli förstådd?
"Jag ska gå hel ur det här"....."och vi svor att aldrig bli cyniker..." -wow två Peter Lemarc-hänvisningar på raken!
 Min intuition har kopplat greppet äntligen.
Nu ska jag börja tro på Mikael Richters vägskylt "Allt kommer att bli bra" och hans motto "Kampen fortsätter för en roligare planet".