Jag har haft körkort i ......snart 20 år och jag körde bil i Sthlm för första gången för ett år sedan. Mitt problem med Stockholmstrafiken är att vägar plötsligt försvinner om man hamnar i fel fil. Det blir lite skojsigt om man ska norrut och hamnar på fel avfartoch inser att man är på väg till Södertälje.....det blir en väldigt rolig historia när man berättar den för infödingar iaf. Första gången jag körde inne i centrala Stockholm var med en liten flyttbuss utan sidofönster, en fredag i rusningstrafik. Det gick bra....eller bra och bra. Vi överlevde och jag hörde inte vad de som visade långfingrarna sa. Nu har jag kört bil i Sthlm en massa gånger och det är ju inte så himla märkvärdigt.Jag försöker följa Baz Lurmans råd: Gör en sak varje dag som skrämmer dig. Jag har den senaste tiden: börjat måla, satt ner foten när det gäller vad mina relationer får kosta och jag har kört i Stockholmstrafik och.....jag har öppnat mitt hjärta igen - det var en rysare..högoddsare faktiskt, men det gick ju bra!

Var på quiz-tävling igår kväll på en engelsk pub. Styv i korken och van att vinna i TP så sa jag att lugn, bara lugn vi kommer att vinna det här.Jo tjena.....sanslöst svåra frågor som ställdes på skotska!Inte "Groundkeeper Willie"-skotska....men närapå.Vet ni hur svårt det är att skilja stad och ton - town och tone med skotskt uttal?Vet ni vilken stad Frank Sinatra lämnade för New York i sången med samma namn? I´m leaving today..." Jag har aldrig fattat att han lämnade Chicago iaf.Vilken armbåge lutar sig Michael Jackson på, på omslaget till Thriller? Där hade vi ändå 50% chansatt pricka in det.Ni fattar....inte ens med sms till mina tre allmänbildade barn med internetuppkopplingar fick vi mer än 2/3 rätt och det duger faktiskt inte......Revanch!

Jag skrev en blogg om män och kvinnors sätt med förtroenden och fick en del intressanta svar. "Har jag påverkat din syn på manliga kompisar?" är den vanligaste.
För att komplicera det hela så har jag varit med om en kvinnlig släkting som bar sig åt väldigt dumt åt för några dagar sen. Så min poäng är inte att kvinnor är bättre än män, det är nog så att de människor som jag kallar nära vänner är kvinnor och de är nära vänner för att de har koll på respekt och integritet...sånt som jag tycker är viktigt. Kvinnor övar nog på de här med relationer från start på ett annat sätt - om man ska generalisera lite.
Jag har få nära manliga vänner men min älskling är förstås min nära vän - också. Han har koll på respekt och integritet men det är för att vi har en kärleksrelation.
Jag anser att alla oavsett kön som trampar över mina gränser ska veta om det - jag är inte en avstjälpningsplats för folks problem, helst om de har så dålig koll så att de tror att de ger mig förtroenden. Jag använder övertramp som varnande exempel...det är alltid bra att ha en sedelärande historia på lager.
Jag hade en intressant diskussion med sonen om det här - jag berättar historier ur livet och tror att man kan lära sig något av det. Då kan man ju aldrig tala om något för dig om du sprider det vidare, sa han.
Nej kanske det men man kan vara säker på att om man har en bra historia så får flera människor höra den, sa jag.
Vad är det för poäng med intressanta historier ur livet som man inte får berätta för andra om?

Den senaste veckan har två gamla chatt-kompisar (killar) från förr hört av sig till mig för "du är ju så bra att prata med".
Det började med att en man som jag pratade intensivt med för fyra år sen messade och sa
-Kan du prata? Jag har gjort jordens dummaste grej.
-Okej, hur dum grej, sa jag.
-Väldigt dum!
Jag messade att det var okej att ringa (på väg hem utom hörhåll för frun), och han berättade sin historia.
Den var ofattbart korkad och eftersom han ville prata så ställde jag de där jobbiga frågorna - förstås. Jag menar varför skulle han annars ha velat ha mig som samtalspartner? Vad är grundproblemet? Hur ska du lösa det? Kan du prata med frun, skulle hon kunna förstå?
Då backar han.......när han har avlastat sin historia på mig och jag börjar ställa de oundvikliga frågorna (för det var otäckt korkat)....och säger att det nog inte ska upprepas och att han har det ganska bra, egentligen.
Okej, varför ringer du till mig då om du har det så bra? frågar jag. Du vet ju hur jag är.
Efter det har jag legat tokförkyld i fyra dygn.....bara hosta, painkillers,äta, sova och läsa.
Idag händer exakt samma sak: en gammal chatkompis med flickvän som gjort en burn-out och drar honom med sig i sin bergochdal-bana. Han sa att han ville prata med en glad människa som jag. Sen när han har fått ur sig det som trycker så säger han - men hon är en fantastisk människa och vi har det bra för det mesta.
Såhär efteråt känner jag mig lite utnyttjad. Så skulle aldrig ett samtal med en kvinnlig vän gå. Om en tjejkompis ger mig ett förtroende så tror inte jag automatiskt att det är skilsmässa på gång. Hon behöver inte "väga upp" samtalet för att jag ska förstå att det är något som hon behöver få ur sig.....men ingen av mina nära kvinnliga vänner skulle ringa och kräkas ur sig sitt för att sedan ta tillbaka och avsluta samtalet utan att fråga hur jag har det.

Jag pratade med min älskling om det här med att ha kvinnliga/manliga kompisar igår. Han uttryckte det såhär: Jag har inga kvinnliga kompisar, det slutar alltid med nån slags försök till parningsakt och det vill jag bara ha med dig. Så är det nog för mig också....jag har nog aldrig klurat ut hur man är kompis med killar/män. För mig är det inte ett okej sätt att lasta av sig på en kompis och sen backa. Det är ju ungefär som att be någon annan bära på ens egen skit: "Tala inte om det här för någon".

Jag går inte med på det....jag tycker att många mänskliga historier är värda att berättas - däremot berättar man dem inte med namn eller i ett sammanhang där personerna kan identifieras.