Jag har träffat - och blivit kär i några - knähundar, vakthundar, jakthundar, sökhundar, polishundar, fågelhundar, björnhundar, personliga terriers, smarta pudlar, cirkushundar men vad sjutton är en rondellhund? Fanns det verkligen cirkulationsplatser på profeten Mohammeds tid? Konstnären borde ha satsat på historia istället för provokativ konst. Var är provokationen förresten? Konstnären, och tidningarna som hakar på, sparkar ju bara på en god religion som för tillfället jobbar i motvind.Det har inte alltid varit så - läs Karen Armstrongs böcker och få en helt ny bild av islam. Ecce homo - se människan - upplevde många som provocerande men jag tyckte att den var vacker. Jesus var människa - också. Dessutom har vi inget avbildningsförbud i vår religion.

Jag tycker att konstnären - vill inte ens nämna hans namn eftersom han verkar hungra efter pubicitet på samma sätt som Linda Bengtzing - borde läsa boken "Konsten att vara snäll" 

Enligt min åsikt finns det bara en snäll konstnär och det är Micael Richter.....Allt kommer att bli bra.

Man lägger sitt hjärta i handen fast på bloggen androm till tröst eller varnagel......så lätt och svårt är det kanske.

simple though love is
still it confused me
why I'm not loved the way I should be
now I've lived with heartaches
and I've roomed with fear
I've dealt with despair
and I've wrestled with tears

I can´t stand up for falling down 

(Nej.....jag har faktiskt en massa andra funderingar också fast jag just har blivit mormor)

Fantastiskt hur kvällstidningarnas löpsedlar kan påverka en liten Vita på rast i stora sjukhusfoajen. Expressens löpsedel skrek ut ungefär: ”1000-tals män bedragna av falsk Linda Bengtzing”. Linda själv fick vara med på en liten bild och uttala sig. Den kvinnan måste antingen vara väldigt smart eller osedvanligt korkad. En tredje förklaring är att tjejen är medietränad. Hon kan ju knappt råka ut för nageltrång så vips är tå-jäveln förstasidesnyhet. Linda kan naturligtvis vara en god människa, vad vet jag? Linda kanske bara är en sån som är lite yr och uttalar sig lite för snabbt för reportrar eller tycker att all reklam är bra reklam. Min poäng är bara att det lätt blir lite fjantigt när en medelmåttig artist är så sugen på uppmärksamhet så att man får intrycket att de slåss för sitt liv om utrymmet i media….som om det bara fanns en bestämd media-pott. Som andra har uttryckt....Andy Warhols ”Alla har rätt till 15 minuter i rampljuset” eller Tomas DiLevas ”Alla vill ha sin del utav lyckan”. (min son, då han var 4 år, trodde förresten att DiLeva sjöng ”alla vill ha sin enbenta flicka) Jag har lite samma problem med Leif GW Persson och Björn Ranelid som med Linda.

Även om de har mer pondus än Linda så är det i grunden samma problematik - de tar sig själva på alldeles för stort allvar och försöker tvinga oss andra att göra samma sak eller också är det en komplott iscensatt av journalistkåren.

Man har inte nödvändigtvis en ordentlig sugreflex när man föds några veckor för tidigt så för att träna upp sig så får man använda napp(eller tutte som det heter på norrländska). Om man är väldigt liten så ser nappen väldigt väldigt stor ut

Vita sitter på IVA på stora sjukhuset och ”håller sällskap”. När man har en liten på neandertalavdelningen så kan det bli lite körigt för en pappa att räcka till för hela familjen. Så pappan umgås med lill-brevis och jag med dottern. Livet på en intensivvårdsavdelning är faktiskt mer lugnt och skönt än vad det är intensivt. Mörkt och svalt rum och med surr från alla apparater. Idag mäts blodtrycket direkt i en artär och trycket sjunker för varje timme – tack o lov. Personalen på IVA måste vara handplockade, de är goda människor. Har ju funderat på det här med godhet/snällhet de senaste dagarna och godhet känner man igen när man träffar på den liksom. Igår var dottern på en annan uppvakningsavdelning med en riktig häxa till sköterska. När jag frågade om alla slangar och droppåsar blev svaret….”hur skulle jag kunna förklara det för dig så att du förstår?”. Jag har full förståelse för att människor, som befinner sig i den situation jag var i går, kan känna sig kränkta. Jag fungerar inte riktigt så. Så jag började ställa frågor som var extremt pedagogiska typ ”Hur fungerar det där” eller ”varför gör du så – vad betyder det här siffrorna”. Det hör ju till saken att jag har en viss erfarenhet av diabetes och är ganska insatt i hur man håller insulinbalansen under operativa ingrepp. Jag blev ganska trött på henne men samtidigt, det är synd om människorna, helst de som är där de inte kommer till sin rätt. Hon kanske egentligen ville vara någon annanstans.

Idag kom hon.....vår lill-Vita. Efter ett akutsnitt 8 veckor för tidigt för att mamma mådde alldeles för dåligt. Men junor mår förträffligt. Hon bor i en liten kuvös och har en liten gul mössa och en liten slang i näsan med syrgas och har fått 5 ml modersmjölk i sond i eftermiddags. Jag har fått smeka mitt lilla barnbarn och min hand är lika stor som hennes rygg. Det var den absolut jobbigaste förlossning som jag har varit med om och då hade jag ändå bara en pytteliten biroll. Jag börjar förstå pappors roll i barnafödslande.

Vita är mycket lugnare idag.....har fått rå om dottern och fått känna mig nyttig och hjälpt dem med skjuts och ärenden. Nu sitter jag och älsklingen vid varsin dator. Jag bloggar och han är en inbiten pokerspelare. En gång var 20:e minut eller efter varje blixt-turnering säger han -Ska jag sluta nu, tycker du? Jag förstår faktiskt inte frågan. Spela så länge du vill det har väl inget med mig att göra.....jag bloggar väl tills jag är färdigbloggad. Ibland undrar jag vilka kvinnor han har haft före mig.....Jag får ofta frågan-Är du tjurig? och tänker att är det något man förväntas vara som medelålders kvinna? Jag tjurar aldrig. Jag kan vara tjurig mot mig själv om jag har klantat till det men aldrig mot andra - vad skulle det tjäna till? Om jag tycker att någon t.ex älsklingen bär sig dumt åt så säger jag det istället för att tjura/sura, men det händer typ aldrig eftersom han kommer på det själv. Det är klart att ibland så är det snällare att ingenting säga än att vara rak och jag börjar lära mig. Men ändå......det verkar ta en stund att verkligen inse att jag inte har såna typiska tjejgrejer för mig. Jag roar mig själv, jag har egna intressen och egna vänner (vissa mycket egna). Vi är som sagt extremt olika när det gäller intressen och hur vi går på djupet med psykologiska och filosofiska frågor. Det spelar ingen roll för mig. Jag behöver inte veta att han förstår mig genom att han bekräftar mig med de rätta orden....jag vet att han förstår med sin intuition, och det räcker faktiskt. Man kan vara intelligent/intellektuell på flera sätt och om jag hade haft den insikten som ung så hade det besparat mig många felaktiga val....men å andra sidan hur kul skulle det ha varit att vara en 25-åring med en 45-årings insikter?