Här försöker jag hitta Grönsaksätarvisan på nätet men det enda jag får fram är en snapsvisa med den melodin - bläh! Men håll tillgodo, det kan ju finnas folk därute som uppskattar sånt här:

Trånga skor och trasig hatt
och andra små bekymmer,
fyll ditt glas och sjung nåt glatt
för så sa gamla mormor.........

Nej, fan jag skiter i det....raderar resten......det är för dåligt och jag är för ointresserad av både snapsar och snapsvisor. 

Det var en gång en mus och den musen hette Klas

Han var alltid bjuden när det var stort kalas

Det enda som han ville det var att lata sig

"För arbeta och sträva det roar inte mig"

Faderullan lej

Så.......varför springer vi in i väggar vi som är uppfödda på Klas Klättermus och Pippi Långstrump?

Ibland blir jag trött på alla 70-talister (är det dom som är generation X, förresten?) som påstår att Staffan Westerberg har förstört deras barndom och att de har fått psykiska men av Vilse i pannkakan. Serien är ju bra och den håller fortfarande, dessutom är Staffan Westerberg från Luleå...bara en sån sak. Vilse och Vilja, nej det finns betydligt konstigare saker. När jag var liten gillade jag Klas Klättermus, jag tvångsmatades iofs med musjäveln med jag gillade melodierna och jag gillde hans anarkism. Nu ska vi komma ihåg att de föräldrar som sjöng för oss om den ansvarslösa musen är samma människor som växte upp med Spara och Slösa. Här har vi svart eller vitt.....alla visste vilken man skule heja på. Sen när de får egna barn så läser de om en oansvarig mus som beter sig som en äkta lillebror och lånar och snikar av vänner - om man ser det negativt. Man skulle också kunna se det som ett exempel på en hemmasnickrad altruism. Generositet som kommer tillbaka i någon form - inte alltid dit man har sänt den. Om vi säger att Klas Klättermus är duktig på att hålla humöret uppe på andra och att medla i konflikter och att hitta på sånger så är det vad han kan bidra med i fråga om generositet.Han tar det som självklart att en sång är lika mycket värd som exempelvis en blåbärskaka. Om alla i Hackebackeskogen tyckte som Klas så skulle det inte uppstå några konflikter men med de ögon jag hade som barn så tyckte jag att sensmoralen var svår att greppa ibland. Vi var generationen som var barn till klassresenärerna och som uppfostrades i reciprok altruism - ett givande och ett tagande - med klar avsändare. Och sen kom den här klättermusen och kastade allt över ända. Jag tror att jag gillade honom så mycket för hans sätt att på ett snällt sätt alltid lyckas slingra sig ur situationer och att komma undan med - vad det nu var han behövde komma undan med. Sångerna är fantastiskt trallvänliga och jag minns många av texterna fortfarande - jag sjöng dem för mina barn också.

Så min sensmoral är väl.....Vilken generation tillhör vi som skulle klättermusa fast vi drevs på resultatmässigt av klassresenärer hemma. 70-talet kom som en räddande ängel för många. 

Man behöver många sorters skönhet kan man kanske säga. Jag tycker ju t.ex att en Australisk terrier är bland det vackraste man kan tänka sig....eller Brevis Jr:s små fötter. Musik är skönhet och ju mer man upptäcker ju rikare blir man - skönhet är väl som generositet - som knark fast utan biverkningar.