Här är han den främsta Liftaren av alla Douglas Adams - jag tänker på honom när jag viker handdukarna när jag har tvättat.....ibland manglar jag dem t.o.m till hans ära.......nej, för att jag tycker att mangling är kul.

Hade ett samtal om skillnaden mellan att skriva privat eller att skriva personligt....alltså med ett personligt tilltal. Det är en jädra skillnad. Jag frågade några jag känner om jag skriver för utlämnande men ingen som jag litar på tycker det. Jag vet inte om det är att skriva privat eller personligt men jag skulle ju helst vilja att det uppfattades som personligt. Man kan skriva privat utan att vara ett dugg personlig också....men det är nog inte Vita-stil, tror jag. Jag gör omskrivningar och försöker att inte lämna ut människor och skarvar med "sanningen" men oftast för att få frågeställningen i ett sammanhang. Men det är ju frågeställningen som är det personliga och inte huruvida jag hade samtalet med min syster eller med en granne eller en giraff?

I min yrkesroll har jag funderat mycket på det där med privat och personlig och där skulle det vara dumt att vara privat - men det skulle vara lika dumt att inte vara personlig. Med kollegorna är jag privat med en men personlig med de andra. Man bör nog ha lite fingertoppskänsla om man är lite eljest i sin syn på "livet, universum och allting". 

Min "Plötsligt i Vinslöv"-DVD (den textade versionen) har kommit.....gissa vem som ska frossa i vansinniga skåningar, bangolfare och mopedister ikväll?

Vita....Japp! Och det är ju inte min födelsedag än på flera dagar - är inte livet vackert ändå?

Förresten Helga - Det var ett brunnslock i Berlin! 

Snart ska jag sluta på mitt jobb. Jag ska lämna mina korridorskompisar och mina kollegor. Inga flera  fika-veckor när allt ska vara framdukat 09.30 vilket vi åker på ungefär tre gånger om året så det är ingen stor grej - vi slipper bortdukningen - finns det ordet förresten?.

Idag var jag så hungrig vid 09.10 så jag dukade fram bröd och pålägg och skar upp paprika utan att det var min tur. Jag tänkte att om någon frågar så ska jag säga att jag tror på "reciprok altruism" - om man är snäll så kommer det tillbaka i någon form. Men när hon som hade "veckan" rusade in vid 09.30 och såg att det var klart så sa jag bara - äsch jag var bara så hungrig.....eller som en Lulebo skulle ha sagt "äsch, när ja lika".....alltså: När jag ändå höll på så kunde jag ju lika gärna göra det här också. 

Jag satsar på att sova gott varje natt mellan den 22 och den 27 november. Härodärförhållanden är ganska påfrestande när man bara sover gott på det ena stället - tro mig. Det är inte så att jag inte trivs hemma eller att jag inte har en skön säng eller att jag inte har gjort i princip allt för att få en mysig sov-miljö.....det är någon som fattas. Det är för stor säng. Jag har tänkt på det här som man ofta hör om att man måste älska sig själv för att kunna älska andra - och - att det är så nyttigt att leva ensam. Jag tycker att det är trams. Jag tycker att det är mycket lättare att älska andra än att älska sig själv. Om det inte vore som jag säger så skulle ju varje nybliven mamma med taskig självkänsla, och det måste ju finnas en hel del såna, vara en direkt fara för sina barn. Okej då kanske modersinstinkterna klickar in och man kan kanske förklara en del med hormoner men jag köper inte det.

Det är bra att kunna vara ensam - men det förutsätter ju inte att man är singel. I en god relation har man integritet, man ser varandras gränser och ta för sig av frihet och egna vänner. Jag tror att det trixiga är att få ihop det. Det finns relationer där man trivs i varandras sällskap men där man har egna intressen och egna vänner och aldrig skulle komma på tanken på att gå igenom sin partners mobiltelefon, eller mail eller ljuga och förställa sig inför varandra. Varför anses det litet "finare" att säga "Jag lever ensam och jag stortrivs" än att säga " njae jag tycker inte att jag själv är så himla kul att hänga med, men jag hoppas att det finns andra som tycker det".

Jag hann med 07.53-bussen idag.........här går det undan!

Jag är bara officiell tonårsmamma - alltså mamma till en tonåring (det där lät som att jag var en mamma som var tonåring) i ett halvår till. Först nu börjar jag fatta det jag borde ha fattat för länge sen. Det sägs att man bara behöver vara en tillräckligt bra mamma/förälder - det finns inga perfekta föräldrar (förutom DrPhil, kanske....det låter iaf så när han tar exempel från sin egen familj). Jag började tänka på det här när jag gick förbi en affär på väg till jobbet där de säljer begagnade symaskiner och såg en gul Bernina som var mammas ögonsten, när jag växte upp. Jag har aldrig haft personliga förhållanden med saker - förutom mina Macar och min duett....så jag förstod nog aldrig det där med att ta det försiktigt och inte bli arg på symaskinsjäveln.

Jag var tonåring på 70-talet och det var en ständig påfrestning för den stackars maskinen med tre systrar som skulle sy in jeans så att de satt som korvskinn och göra lapp-jeanskjolar och applikationer.....allt i jeanstyg. Den stackars Berninan fick ta emot en hel del stryk och jag tror aldrig att mamma riktigt tog i på skarpen, som jag hade gjort, och insisterade på att det var hennes maskin och att den skulle behandlas med respekt. 

Men man kan lära sig en massa av Ceasar Milan, hundexperten, respekt och auktoritet ger lugn och ro - också. Det är ganska basala krav för både hundar och barn. Auktoritet behöver inte betyda att man alltid är konsekvent men att man leder sin flock i egenskap av livserfarenhet och klokskap.....när det är som bäst. Jag undrar ibland om den som myntade "Fri uppfostran" ångrar sig nu.