Min syster frågade mig om jag hade läst Camilla Läckbergs nya bok Tyskungen. Jag har i tidigare inlägg beskrivit mina problem med den boken och försökte att inte låta alltför negativ....så jag sa bara ja och skyndade mig att säga: Vad tyckte du? Vilken skitbok, säger min syster som aldrig brukar tycka som jag när det gäller böcker. Puh, sa jag. Jag segade mig igenom den på ren tjurighet och använde den som sömnpiller. -Jag vet inte om jag orkar det, sa syster - den är alldeles för tråkig. Stolpig onaturlig dialog och det känns som att hon har skrivit den för att hon hade ett konrakt som måste fullföljas. Precis så tänkte jag också, sa jag. Vänta bara tills du kommer till Hollywood-slutet, sa jag - då tappar man lusten att läsa något av Läckberg för tid och evighet.

Det är lite som de böcker för hästtokiga som jag läste när jag var ung: Lisbeth Pankes böcker om Britta och Silver

Nan Ingers böcker om Piglet Ek och Dunet och Wahlström&Widstrands ungdomsböcker med röda bokryggar för flickor med serien om Annika. Det var bra böcker allihop.....då när jag var 8-12 år. Det handlade om passionerad kärlek till en häst, lite krångel, lite halvhjärtat uppror, rättvisa och hårt arbete - och ett lyckligt slut. W&W-böckerna läste jag ut snabbt och hela genren handlade nog egentligen om att forma ideal. Jag ville vara som Anickas extra-lillasyster Bettina som kunde prata med hästar och som togs på allvar fast hon var liten eftersom hon kunde få kontakt med de mest bångstyriga hästar. Jag tycker inte att Camilla Läckberg skriver som Nicke Lilltroll pratar men jag tycker att tonen och moralen i det hon skriver ligger nära ungdomsboken.

Nu har jag börjat läsa om hennes böcker från början för att se om det alltid varit så och jag har varit blind eller om det är själva Tyskungen som är problemet.

Det var Pippi-balett i trappan och en av TV4:s reportrar intervjuade barnbarnet till en Nobelpristagare. En engelsk 6-årig flicka som tyckte att baletten var kul eftersom hon själv dansade balett men hon hade aldrig hört talas om Pippi Longstocking. Lyckliga unge som ha den läsupplevelsen kvar!

Jo, det var såhär...jag såg på Nobelfesten hemma hos min favvosyster i måndags. Nu när TV4 har köpt rättgheterna ska det ju bli så himla folkligt och festligt - och det var det ju också. Petra Nordgren från Boden gled runt i en beige/skär tyllskapelse som skulle ha gett mig kvävningskänslor och alla var så ovanligt muntra. Pippi Långstrump i balett-tappning i trappan och närbilder med kommentarer av klädval från Caj Bond i TV4-soffan. Efter ett antal närbilder på vår statsminister så kan jag inte låta bli att tänka på Alons Åberg:

Jag hade ställt väckningen på tidigt idag för att vara någorlunda vaken när hyrbilsfirman skulle hämta bilen. Jag måste ha snoozat eller varit för trött och inte alls hört väckningssignalerna eller signalerna på  på dörren eller mobilen. Till sist vaknade jag av en konstig signal som jag inte kände igen - jag har personliga signaler på mobilen till alla jag känner så att jag ska veta vem som ringer -  men den här kände jag inte igen. Klockan var 8.30 och hyrbilskillen stod utanför dörren och stampade. Vilket uppvaknande men å andra sidan har jag sovit en lång natt i min mjuka sköna säng och vaknade utan ont i ryggen. Jag har inga måsten idag och kan ligga kvar i sängen med min bärbara lilla Mac som en varm liten valp i knät och bara njuta.