Jag funderar ofta över de där punkterna i vardagen där stora och små saker sammanfaller på ett sätt som man har svårt att förklara med enbart slumpen. Vi satt på nyårsaftonen och läste (med viss möda) brev från förra seklets början. Flera brev som handlar om sjukdom, sorg och släktingars oro över en pojke som blev moderlös. Andra brev handlade om försök att få ledighet från beredskapstjänst i skördetid....Vitos släkting låg i beredskap en massa mil hemifrån på motsatta stranden - på andra sidan havsviken, räknat från den strand där jag lekte som barn. Vad är oddsen för det?

Och man faller ifrån
men livet går vidare
och hur man har brukat sin tid,
bestäms utav vilket
sorts liv som man lämnat
efter åt dom som tar vid.

Ett liv är kanhända
att liksom en slända
få flyga en enda, skälvande dag. Sen blir det afton
och man tappar kraften
och känner sig gammal och svag.  Ur Sommarens sista kväll från "Ägge borte katta" av Eskefeurat