The knack of flying is learning how to throw yourself at the ground and miss.

Jag är inte så mycket för att debattera mina åsikter i bloggsfären eftersom jag har en förmåga att få en massa illvilliga anonyma kommentarer när jag tycker något. Jag tycker att Pär Ström funkar bra som en slags missnöjesikon för bittra män som någon gång känt sig förfördelade av en kvinna och väljer att ge feminismen skulden för sina tillkortakommanden istället för att se "the big picture". Samma invanda "samhällsmodell" är orättvis mot båda könen - så enkelt är det väl.

Jag tycker bättre om historier ur livet. Jag har en god vän som var med att starta ett känt manligt nätverk i sin stad efter ett uppmärksammat kvinnomord. Kvinnojouren fick inte finansiering och nätverkets första ågärd var att ekonomiskt säkra verksamheten. De la fram en plan till kommunen - om vi samlar in/företagssponsrar hälften, går kommunen in med den andra halvan då? Det var en väldigt ovanlig lösning men kvinnojourens finansiering är säkrad och det är väl huvudsaken. Vi pratade om "mäns kollektiva ansvar" som han tog upp som en fånig vantolkning som antifeminister tar upp i tid och otid. Han uttryckte det såhär: - Mäns kollektiva ansvar består, som jag ser det, i att jag när jag hamnar i situationer där män nedvärderar kvinnor eller skojar på ett sexistiskt sätt - tydligt säger vad jag står för. Att jamsa med och tycka att "det är väl inte så farligt" och "lite humor får man väl ha" - det funkar inte längre.

- Ja, precis som när jag är i en situation där jag förväntas fnittra åt mäns korkade skämt för att jag är kvinna och därmed inte farlig - då är det är mitt ansvar att inte fnittra, joxa med håret eller bita på pennan.

Jag hittade den här artkeln om Pär Ström igår och jag måste bara lägga ut den. Senast jag hade ett inlägg om antifeministen Pär hade jag rekord i kommentarer och blev anklagad för att inte förstå "ty, om jag hade förstått Pär Ströms teser så skulle jag ha bytt uppfattning". Med sådana hönshjärnor till fans kommer Pär inte att gå speciellt långt, tror jag.

Jag tillbringade morgontimmarna med att trilla runt på sidor där människor söker kontakt med varandra. En ung man skrev ungefär såhär: "...jag har enormt svårt för ett vanligt förhållande då jag har blivit enormt sårad och är rädd för att bli kär igen....". Pojken var 22 år! Jag kunde inte låta bli att kommentera ungefär såhär: Alla har blivit sårade och det där  kan uppfattas avvisande i en kontaktannons. Tack för tipset skrev pojken men ändrade inte skrivningen.

Jag har ju förundrat mig förr i min blogg över unga människor som tror att det går att vaccinera sig mot ett sargat hjärta. Sonen har råkat ut för ett antal flickor som backat med motiveringen - jag har tillitsproblem pga att jag har blivit sårad tidigare.Ja, det är ju tråkigt men det har faktiskt inte så mycket med nuvarande livssituation att göra - förutsatt att man har skaffat sig ett förhållningssätt. Alla har sina "private hells" och man blir förvånad när man får ta del av människors historier...man tål så mycket mer än man tror när man är 18 år eller 22. Som en mormor som närmar mig 50 i lagom fart finns det inte mycket kvar av de saker jag inte trodde att jag skulle "klara" som tonåring - det mesta får gå. Trixet är kanske att gå igenom sina helveten utan att låta det göra en handlingsförlamad och avstängd. Det finns faktiskt ett val på andra sidan det svarta hålet.

Den här knappen "Rösta på mig" är inte speciellt estetisk och jag kommer förmodligen inte att komma ihåg att stoppa in den i inläggen så ofta.

Här är en SvD-artikel på ämnet drömmar