...har haft en sån där konstig dan före dopparedan-känsla som man kunde ha som liten. Ryckig sömn och konstiga drömmar. Det började med att jag vaknade efter att ha sovit 1.5 timme och gick upp för att det såg ut som att klockan var åtta. Jag tänkte att så här trött kan man inte vara kl 8, och det var fasligt vad det var mörkt ute. När kaffet och mackorna var avklarade tog jag på mig glasögonen och tittade närmare på klockan 01.30 - ridå! Somnade tungt efter "frukosten" och sov fram till kl 4 när samma sak hände, dock utan frukost. Jag vaknade mitt i en förvirrad dröm och klev upp för nu var jag övertygad om att det var morgon. Fel igen - men jag gjorde ett försök att skriva ner den mycket märkliga dröm jag haft men gav upp lite för lätt och slocknade igen.

Klockan 8 ringde mamma för att berätta att hon var hemma igen från sin resa i Asien. "Det var ett litet hotell och jag blev mamma för hela personalen"...var hennes sammanfattning - således en lyckad resa. Jag somnade iaf om efter samtalet och sov som en död ett par timmar till med ännu snurrigare drömmar. Nu är resväskan framme och de sista grejerna ska ner. Jag har fått en arbetsplats i storstan, en liten filial! Jag märker att små kläd-fynd till lill-Vita, kontorsgrejor, mediciner och vitaminer, skor samt sonens kvarglömda saker från i julas tar det största utrymmet - så...var ska kläderna rymmas?

Jag kan inte låta bli att fundera på Lisa, 26 som tycker att barn är att jämföras med psykopater. Lisa kan inte ha hängt med på psykologin i avsnittet om utvecklingspsykologi. Barn och tonåringar ser sig själv per definition som jordens medelpunkt och vissa kommer aldrig till insiken att det så inte är fallet....jag misstänker nästan att Lisa hör till dem. Som jag minns det så medförde föräldraskapet en insikt om värdet av att stå tillbaka för en annan människas behov och det var/är nog väldigt bra tror jag.

Numera ser jag dottern gå igenom samma procedur och hon blir lika förvånad som jag minns att jag blev när jag frågar om hon är trött. Vadå trött, det här är ju vad livet går ut på just nu.

Jag var inte speciellt trött när jag hade småbarn - eller det var förmodligen ingen idé att känna efter - men nu fattar jag inte hur jag orkade. Men så är väl livet, det är svårt att föreställa sig stora förändringar innan man är där. 

Den här....eh, artikeln?....som är skriven av en flicka som heter Lisa, är 26 år och jobbar i kundtjänsten på ett franskt företag i Paris. Läs den och få ett gott skratt. I´ve been where you´re heading Lisa.

Det här Helga är en normal tallcell! Jag bild-googlade på normal och fick fram en normal cell från en tall - som var såhär vacker!

I dagens Expressen kan man läsa att Internethetsen gör oss sjuka...eh? Stressdoktorn Tomas Danielsson:

"Jobba, städa, träna, festa och ha sex. Allt ska vi hinna med för att känna oss lyckade och framgångsrika. Idag ska vi också hinna med att blogga, surfa på internet och uppdatera vår Facebook". Vilka "vi"? Kan Vita undra. Jag tycker att bloggandet är avkoppling. Förresten - är sex något vi ska hinna med för att känna oss lyckade och framgångsrika?...jag trodde att det var luststyrt, precis som städning och de andra uppräknade aktiviteterna.

Jag protesterar bestämt mot stressdoktorn.

Tidningen berättar om Ingela 44 år som lämnade Facebook för "Det gick ut på att skaffa så många vänner som möjligt och då andra lyckades bättre än jag kändes det inget bra...." Ojdå hoppsan lilla gumman. Vänner skaffar man sig inte på det sättet, det kunde jag ha berättat för dig innan du blev så stressad. Vänner och ytliga bekanta är olika saker.

Det är ju inte precis som att internet är ett nytt fenomen. Jag har varit uppkopplad i mer än 10 år, haft hemsidor och chattat så för mig är det lite underligt att det just nu, med "fenomenet" Facebook, skulle vara så annorlunda.Jag finns inte på Facebook just för att det verkar vara så ytligt. Jag vill inte lägga ut foton på mig och Facebook verkar vara en dröm för stalkers, så jag passar. Jag gillar bloggformen. För några år sedan tyckte jag om att chatta, det fungerade bra att prata med människor som man aldrig skulle ha "hittat" I Riktiga Livet men känslan av utbytbarhet och bristen på djup blev lite besvärligt i längden. De kommentarer jag får här i min blogg är så mycket mer personlga. Ibland får man kommentarer som bara är elaka men man kan ju faktiskt välja om man vill lägga ut dem och dela med sig av dem.

Jag har lidit av "mjuksäng" ett tag. Först tyckte jag att mitt sängköp förra hösten var ett kap och jag gillar ju mjuka sängar men....den kändes ganska snart alltför mjuk. I storstan sover jag i en hård säng och det är inte heller bra. Min idé var att köpa en fast bäddmadrass på IKEA som stagade upp ryggen för att slippa byta säng. Nu är det såhär att jag har en kontinentalsäng i en sängram för att det är så jädra svårt att dammsuga under sängen annars. Kotinentalsängar är mycket högre än vanliga sängar och jag är ganska kort så jag skulle egentligen behöva en sängpall....men det är en annan hisoria.

I Vita-staden är det 25 mil till närmaste IKEA och det är bara lagom kul att komma med en bäddmadrass på flyget från storstan. Jag tittade på Blocket efter en annan sak och plötsligt ser jag att någon har gjort ett felköp av exakt den madrassen som jag har spanat in - och i rätt bredd. Så nu har jag en ännu högre säng - 7 cm högre än tidigare men jag sover som en prinsessa.

Gissa vad det här är: