I lillsonens flickväns trevliga familj firas det alla hjärtans dag. Sonen är finklädd och har köpt röda rosor med brudslöja till sin älskling.

"Jag köpte ungefär en sån bukett som du hade då du gifte dig" - ("inte när ni gifte er"). Pojken var tre år då och kan omöjligt ha kunnat komma ihåg hur buketten såg ut, men romantisk är han och det gör mig glad för Flickor tycker om uppvaktning. Basta

"Carin 21.30" kommer tillbaka efter sommren? Borde det inte vara "till hösten" eftersom vinter och vårvintern och sommaren kommer att förflyta innan hon är tillbaka. Här tjuter nordanvinden mellan knutarna och det är tjocka islager på gator och trottoarer och när det snöar så är den så ilsket snöig, den piskar de delar av kroppen som man inte har packat in ordentligt.

Jag har beställt en handgjord present till Vitos födelsedag. Jag ser nu i efterhand att jag tydligen inte kan min egen adress efter fyra år. Postnumret är rätt men inte gatunumret.....lever jag eller bor jag ens?

Jag har kommit till en punkt där jag måste bestämma mig för om jag bor eller lever i Vita-staden. Om man lever i en stad så måste man ha någon sorts förankring. Jag bor ju bara här halva tiden och den andra halvan är jag storstadsbo....men så kan man ju inte leva, det leder ju ingenstans.

Därför har jag börjat göra roliga saker i Vita-staden, allt möjligt. Ikväll har jag varit på en slags new age-aktivitet. Roligt på sitt sätt. Jag är i grunden skeptiker men tror ändå att allt som kan ge tröst och lindring är bra men man behöver inte köpa hela paketet. Jag tror t.ex inte att en människa kan berätta för andra hur andevärlden funkar i olika nivåer.

Jag tror inte heller att vassa armbågar är något som är utmärker andar. "Det är bara de som var van vid uppmärksamhet i livet som visar sig". Det skulle ju betyda att alla saktmodiga människor skulle vara chanslösa när det gäller att visa sig för de som känner sig synska. Tänk på döingarna i övre Norrland - de skulle aldrig få en chans att visa upp sig. De som känner sig synska, inbillar jag mig, håller på med andar  för att de har en tro på sin förmåga....jag tror att man kommer långt med lite psykologikunskaper och lite fördomar. De gamla kvinnor som "visade sig" ikväll var t.ex "hemkära" "duktiga i köket" "bakade goda bullar" osv. Med en genomsnittsålder på 40 år i publiken så är det ganska troligt att den generationen med döda farmödrar och mormödrar hörde till den gamla sortens rejäla fruntimmer. Det hade varit roligt om hon hade fösökt beskriva min farmor som föddes 1901 och inte hade några sådana egenskaper - inte moderlig, inte bullbakande och politisk agitator in absurdum men en kul tant. Men lite kusligt var det iaf att hon gick förbi Vitas stol två gånger och sa exakt de orden som står på vägskylten här på Vitas sida- Allt kommer att bli bra.

Yes! Jag hittade boken i snabblånshyllan - så nu blir det läsa istället för slötitta på TV. Det passar mig bra för jag har aldrig kommit överens med torsdagar - Alla hjärtans dag eller inte.

Ur recensentionen i SvD:

Bländverk och skrönor, hängivelse och nykter reflexion, andligt och världsligt blandas utan glapp i denna roman, som är en av Torgny Lindgrens allra bästa. Historien om den gamle predikanten, som både lyckas och misslyckas, flätas samman med sidohistorier och biepisoder till ett gäckande och gåtfullt helt: livet är inte vad det är, det skapas alltid på nytt, allt är samtidigt sin egen motsats. Det irrationella, som den numera rationella predikanten ihärdigt förnekar, bryter oupphörligt igenom – egentligen övermannade det honom redan när han fick ingivelsen till sin missionsresa genom detta landskap som bara skenbart låter sig fångas på kartan.

Jag måste läsa den snart. Nu håller jag på med novellsamlingen Legender och novellerna är bra men inte så praktiska som kvällslitteratur. Jag gillar att läsa tills ögonen trillar ihop. 

Min lllasyster brukar använda uttrycket "Tråkig som en dubbel-CD med Dire Straits". Behöver världen verkligen en ny version av Walk of life?

Ja, faktiskt. Här med Waylon Jennings son Shooter Jennings - tack L

Vito: Nu kom jag på varför jag ringde, det är ju alla hjärtans dag!

Vita: Förutom att du ringer den här tiden varje morgon?

Vito: Nu ska vi inte vara såna.

Vita: Ja, Happy alla hjärtan då!

Vito trodde också att det var en importerad "trick-or-treathelg" och föreslog att den hade med Rudolph Valentino att göra.

Den här St Valentin var ett legendhelgon och det verkar som att den katolska kyrkan kommit till en punkt då de tyckte att var för många helgon och behövde rensa lite. Ungefär som när man har sparat för många glasburkar i överskåpen. Man gick systematiskt tillväga och bestämde sig för att ta bort alla legendhelgon, alltså de man inte kunde leda i bevis att de varit riktiga människor. Nu är det väl förmodligen så att Sankt Valentin-legenden har varit levande bland människor även om hans ursprung är lite oklart - så är det väl med de flesta roliga helgon....jag menar - det är lättare att komma ihåg helgon som sysslar med kärlek och sång.