Jag har kommit till en punkt där jag måste bestämma mig för om jag bor eller lever i Vita-staden. Om man lever i en stad så måste man ha någon sorts förankring. Jag bor ju bara här halva tiden och den andra halvan är jag storstadsbo....men så kan man ju inte leva, det leder ju ingenstans.

Därför har jag börjat göra roliga saker i Vita-staden, allt möjligt. Ikväll har jag varit på en slags new age-aktivitet. Roligt på sitt sätt. Jag är i grunden skeptiker men tror ändå att allt som kan ge tröst och lindring är bra men man behöver inte köpa hela paketet. Jag tror t.ex inte att en människa kan berätta för andra hur andevärlden funkar i olika nivåer.

Jag tror inte heller att vassa armbågar är något som är utmärker andar. "Det är bara de som var van vid uppmärksamhet i livet som visar sig". Det skulle ju betyda att alla saktmodiga människor skulle vara chanslösa när det gäller att visa sig för de som känner sig synska. Tänk på döingarna i övre Norrland - de skulle aldrig få en chans att visa upp sig. De som känner sig synska, inbillar jag mig, håller på med andar  för att de har en tro på sin förmåga....jag tror att man kommer långt med lite psykologikunskaper och lite fördomar. De gamla kvinnor som "visade sig" ikväll var t.ex "hemkära" "duktiga i köket" "bakade goda bullar" osv. Med en genomsnittsålder på 40 år i publiken så är det ganska troligt att den generationen med döda farmödrar och mormödrar hörde till den gamla sortens rejäla fruntimmer. Det hade varit roligt om hon hade fösökt beskriva min farmor som föddes 1901 och inte hade några sådana egenskaper - inte moderlig, inte bullbakande och politisk agitator in absurdum men en kul tant. Men lite kusligt var det iaf att hon gick förbi Vitas stol två gånger och sa exakt de orden som står på vägskylten här på Vitas sida- Allt kommer att bli bra.

Yes! Jag hittade boken i snabblånshyllan - så nu blir det läsa istället för slötitta på TV. Det passar mig bra för jag har aldrig kommit överens med torsdagar - Alla hjärtans dag eller inte.

Ur recensentionen i SvD:

Bländverk och skrönor, hängivelse och nykter reflexion, andligt och världsligt blandas utan glapp i denna roman, som är en av Torgny Lindgrens allra bästa. Historien om den gamle predikanten, som både lyckas och misslyckas, flätas samman med sidohistorier och biepisoder till ett gäckande och gåtfullt helt: livet är inte vad det är, det skapas alltid på nytt, allt är samtidigt sin egen motsats. Det irrationella, som den numera rationella predikanten ihärdigt förnekar, bryter oupphörligt igenom – egentligen övermannade det honom redan när han fick ingivelsen till sin missionsresa genom detta landskap som bara skenbart låter sig fångas på kartan.

Jag måste läsa den snart. Nu håller jag på med novellsamlingen Legender och novellerna är bra men inte så praktiska som kvällslitteratur. Jag gillar att läsa tills ögonen trillar ihop. 

Min lllasyster brukar använda uttrycket "Tråkig som en dubbel-CD med Dire Straits". Behöver världen verkligen en ny version av Walk of life?

Ja, faktiskt. Här med Waylon Jennings son Shooter Jennings - tack L

Vito: Nu kom jag på varför jag ringde, det är ju alla hjärtans dag!

Vita: Förutom att du ringer den här tiden varje morgon?

Vito: Nu ska vi inte vara såna.

Vita: Ja, Happy alla hjärtan då!

Vito trodde också att det var en importerad "trick-or-treathelg" och föreslog att den hade med Rudolph Valentino att göra.

Den här St Valentin var ett legendhelgon och det verkar som att den katolska kyrkan kommit till en punkt då de tyckte att var för många helgon och behövde rensa lite. Ungefär som när man har sparat för många glasburkar i överskåpen. Man gick systematiskt tillväga och bestämde sig för att ta bort alla legendhelgon, alltså de man inte kunde leda i bevis att de varit riktiga människor. Nu är det väl förmodligen så att Sankt Valentin-legenden har varit levande bland människor även om hans ursprung är lite oklart - så är det väl med de flesta roliga helgon....jag menar - det är lättare att komma ihåg helgon som sysslar med kärlek och sång.

Om Eva Dahlgren. UnderCover tycker att hennes musik är bra. Jag hörde en gång en historia om en kille som skulle fylla 30....eller kanske var det en svensexa, det låter mer troligt. Han hatade verkligen Eva D och hans vänner tog ut honom på stan efter en del alkoholintag och kedjade fast honom i en galleria. Sedan satte de på en Eva Dahlgren-CD i en CD-spelaren och en stor skylt om att förbipasserande skulle trycka på on-knappen om det blev tyst. Pojkens kedjor nådde nästan men inte ända fram till avstängningsknappen.

Jag tycker inte om födelsedags- eller andra firanden som är ett straff och jag har aldrig blivit utsatt för det själv, antagligen för att jag skulle vägra. Men om jag skulle bli fastkedjad och inte kunde stänga av musik med Roland Cedermark eller Christer Sjögren....eller Jessica Folker för den delen då skulle jag nog bli skadad för lång tid. 

Utan Wikipedia hade jag kanske aldrig fått veta varför man firar Alla hjärtans dag.

Minnesdagen av Sankt Valentin firas sedan år 498 den 14 februari på anmodan av påven Gelasius I.

Sankt Valentin eller Sankt Valentinus är beteckningen på åtminstone tre olika personer som led martyrdöden på 200- eller 300-talet, och det är oklart vilken av dem som gett upphov till den minnesdag.

En av de kanske mest kända är Valentinus, en präst i Antikens Rom. Han lär ha halshuggits den 14 februari 269 e.Kr., under kejsar Claudius II förföljelse av kristna. Han valde martyrdöden istället för att avsäga sig sin tro. Hans brott var att han skulle ha vigt kristna par.