Jag fick en liten utmaning av GIS-mormor om mina sågningar av Såsom i himmelen och Underbara älskade och skrev ett långt inlägg - som försvann när jag skulle spara.....morr. Vad gillar Vita för slags filmer då?

Jag kom inte på en enda och letade på IMDB efter samtida svenska filmer som jag tycker om. Jag insåg att de filmer jag gillar är lättviktiga saker till skillnad från "Såsom-filmer". Jag tror att för mig går svenska filmer lätt över gränsen för outhärdligt när det gäller sentimentalitet. Jag tycker inte om hur galenskap/sorg förmedlas i de här två svenska filmerna, och det finns inte en människa jag kan identifiera mig med. Det kan vara så att sorgen/galenskapen förmedlas som någon slags Dramaten-känslor som jag aldrig har sett i verkligheten. Jag gillar inte att svenska filmer alltid måste beskriva svåra känslor på ett sätt som ska verka vara socialrealistiskt men mest blir teatraliskt. Poängen med film är väl att man kan beskriva ett skeende och framkalla känslor i en historia som är allt annat än realistisk....ungefär som Disney gör i Bambi eller Dumbo - man kan leva sig in i filmerna utan att ha en aning om hur en cirkuselefant mår.

Det här kanske inte är samma genre som Såsom i himmelen men det är svenska filmer som jag gillar:

• Jalla jalla
• Leva livet
• Fröken Sverige
• Miffo
• Hans och hennes
• Livet är en schlager
• Det blir aldrig som man tänkt sig

• Yrrol
• Potatishandlaren
• Magnetisörens femte vinter

 

GIS-mormor

17 mars 2008 20:20

Vad kul att du ville svara på min lilla fråga. Jag tycker nämligen det är väldigt intressant vad det är som berör oss människor. Dels skillanden i vad som berör dig och vad som berör mig, men också det faktum att en film som berörde mig jättemycket för t.ex tio år sedan inte säger mig något nu.

En del av de filmer du listat har jag också sett och den tyckte jag också om. Jalla jalla, Miffo, Hans och Hennes, Livet är en schlager, Yrrol och Potatishandlaren är alla filmer som jag tyckte väldigt mycket om. De andra filmerna du listat har jag antingen inte sett, eller så har jag glömt dem.

Jag vet inte om jag håller med dig om att dessa filmer är "lättviktiga". Det finns ett stort djup i filmer som "Hans och Hennes", Miffo och Yrrol tycker jag.

Ibland tror jag också att det är lite beroende på skådespelare om man gillar en film eller inte. Av någon anledning har jag t.ex svårt för Helena Bergström, jag vet inte varför. Och därför är det också svårt att riktigt gilla de filmer där hon har en huvudroll, Änglagård I undantaget.

Nä, nu ska jag börja läsa "Vi åt aldrig lunch". Ha det bra!

 

Vita

17 mars 2008 22:26

Du har förstås rätt, jag skulle inte kalla dem lättviktiga var och en för sig men bredvid de här två "exempelfilmerna" så kanske de kan uppfattas som att de inte är i samma genre, de här är mer åt den romantiska komedin - det var så jag menade.
Jag håller helt med om Helena Bergström...jag klarar inte heller av henne, men hon ska ha en eloge för sin "snorgråt". Jag gillade inte Änglagård men däremot Paradiset, trots att jag inte gillar Lisa Marklund.
Lyllo dig som har Lilian Ryd kvar som läsupplevelse....helt fantastisk när det gäller igenkänning

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Man kanske ska vända sig till hundar eller katter?

Nu är det bevisat!!

Jag har bestämt mig för att spira genuan i lovart och sätta en preventer guy på storen...och segla baklänges genom livet lite oftare. Jag har märkt att man kan säga nästan vilka obegripligheter som helst utan att folk synar. Jag har t.ex sagt att...

En (jovialisk dansk) ansvarig på Facebook sitter i Uppdrag Granskning och förklarar leende policyn för näthot med att det beror på om hotaren menar det eller inte. I Köttvärlden behöver man inte bevisa uppsåt om man t.ex. kommer med hot om våld eller...