Min mamma har kristallsjukan. Jag visste inte att den fanns för en vecka sedan. Min mamma har aldrig gjort en sak i taget i hela sitt liv och det är alltid fascinerande att uppleva en ny sida hos en människa. Så fort hon utmanar simultankapaciteten så tappar hon balansen - även om hon sitter ner.

Jag behöver lite stillhet till mina skrivjobb på kvällarna så jag försöker skicka henne i säng tidigt men hon har just upptäckt tjusningen med Youtube så det är lögn att få henne i säng.

Jag har visat henne Klungans samlade verk och de är verkligen bedårande i all sin dårskap, även för en liten mamma med kristaller i huvudet.

Boden förhåller sig till Luleå som Norge förhåller sig till Sverige - det är lika dumt som att säga: som Göteborg förhåller sig till Stockholm.

Boden log sitt snöigaste översvämmade leende och alla var så vänliga.

Hagel i Sävast men......ljuset - wow. Man tankar ljus i Övre Norrland såhär års.

Här är det helt bortkastat med ljuslyktor på balkongen ända fram till augusti - typ. 

Igåg på flyget med bestämda platser såg jag att en tjej med hundvalp i en väska satte sig bredvid mig i den främre halvan av planet.
-Är det där en hund, frågade jag, ska inte du sitta längst bak då?
-Jamen jag fick den här platsen.
-Då måste jag flytta på mig för jag är allergisk, sa jag.
Flygvärdinnan trädde in som en räddande ängel och sa: du ska ju sitta längst bak med hunden. –Bra, för jag har astma, sa jag som till för bara fyra år sedan hade en hund som gick som handbagage på flyget. Vi reste ofta tillsammans jag och hunden och han försökte aldrig krypa ur sin lilla väska. Han visste att vi var på väg och att han fick följa med.
Han gillade att följa med och det var som att han kände det på sig att stillasittandet i väskan på golvet var priset han fick betala för att få följa med.
Hunden var en hund som aldrig var rädd för någonting, han backade aldrig trots sin litenhet…..förutom när det gällde att klippa naglarna.
Jag löste problemet med att sätta honom på en hög stol och be honom räcka fram en tass i taget och klippa så att han såg vad jag höll på med, då gick det bra. Han ville bara ha kontroll över situationen……han ville vara med.

Jag skriver på ett utlämnande sätt tycker GS-mormor. Jag gillar att irritera och att raljera. Jag tycker om att vara spirituell och jag tycker om att hitta skillnaden mellan det privata och det personliga.
Jag tänker mig inte att någon jag känner läser min blogg och tänker: det där måste vara Vita Brevis! Jag tänker mig att andra gör som jag, hittar bloggar som är kul att följa och kommentera och som intresserar mig men hittills har jag inte hittat en enda blogg som jag försökt gissa mig till vem som ligger bakom.
Det är som ett isberg – det ligger mycket mer under ytan – sånt som jag aldrig skulle våga skriva om.
Det som är för privat för en är okej för en annan. Det som är snortråkigt för en är en bra text för en annan.

Lägesyrsel eller kristaller i de vattenfyllda bågarna i innerörat eller mellanörat, jag är inte säker där. Inte virus på balansnerven men symptomen liknar varandra. Jag hade aldrig hört om att man när som helst kan få kristaller i bågarna och bli så yrslig så att man får krypa fram för att inte trilla ihop och riskera frakturer.
Den goda saken som kommit ur det här är att mamma har kopierat sina nycklar så att vi får varsin och kan komma in i krissituationer. Hon inser också att det nästa gång kan vara värre och att hon då kanske inte kan krypa fram till dörren för att öppna för ambulanspersonalen.
Man hinner tänka under sådana här kriser, för vi trodde alla att det var stroke i fredags.

Tänker förstås på då pappa åkte till Nangijala. Jag är alldeles för barnslig för att bli föräldralös! En kompis är i samma situation som vi var efter pappas död. Han är några år yngre och pratar öppet om sjukdomstiden och döden. Nu handlar det om hutlösa priser på Fonus och att brorsan gick tillbaka till sitt jobb på en gång. Men man hanterar sorgen olika. Jag var med om det där för fem år sedan sa jag men fick inga följdfrågor. Så är det nog, man är huvudpersonen i sin egen sorg och är nog inte så intresserade av dialog….man vill nog mer få ur sig det.
Det går aldrig över, sa jag. Sorgen bleknar men saknaden går inte över…jag tror inte att han hörde mig

Jag säger ja, och sedan händer det en massa roliga och intressanta saker. Det jag har upplevt som ett stort problem – min ovana att säga ja – är inte så himla dålig ändå. Ibland ger det en massa bekräftelse.

Vad ska jag göra när jag blir stor?
Själv har jag mest problem med att inte bli större inför bikinisäsongen.
Nu är bopålarna på väg upp ur jorden och det är migration i luften.
Det är mycket som ska fixas under en migration, mycket som ska klaffa.
Och det är så skönt att ha flera hemstäder i världen.

Hittade en hembränd CD som jag glömt vid ett tidigare besök och jag är så lycklig eftersom jag trodde att den var tillspillogiven. The Gourds, Eddie Spagetti och Lucinda förstås.