Idag minns jag precis känslan som slog mig när jag flyttade från Norrbotten för typ hundra år sedan: Fan, vad folk är lydig och mesiga!

Jag upplevde det som att alla var rädda för att stöta sig med någon och därför höll tyst. Där jag kommer ifrån håller man inte igen.

Norrbotten är väldigt stort och man har levt med tre språk och tre kulturer (minst) i relativ lugn och ro i hundratals år. Jag kan ibland undra om det är pga att man tar konflikter på ett annat sätt än i övriga landet.

Själv gillar jag inte att bråka, och gräl i kärleksrelationer är klart överskattade.

Bråk rensar inte luft, för mig. Att ta strid för något som känns viktigt är en helt annan sak än att bråka planlöst och säga fula saker som man inte menar.

De konfliktorädda Norrbottningarna har en nyfikenhet som tilltalar mig:

Vill man veta, så frågar man. Frågar man inte så är det för att man inte vill veta och uteblivna frågor är svar i sig - det är mitt Norrbotten.

Att våga fråga är ett tecken på mod...också....att våga ta upp känsliga saker och inte sopa under mattan. 

Att hålla reda på andras konflikter är också en viktig del av.....mitt Norrbotten.

Det finns människor som har en stark tro på sin egen förmåga och därmed tror att den gäller på alla plan och i alla situationer. Blocket är ett ställe där vissa säljer spjälsängar med samma inställning som om det var en Jaguar. Man kan inte gå in i en viktig förhandling, få alla fakta presenterade för sig och sedan komma med ett "skambud". Det må vara i affären eller i sällskapslivet.

Det är inte rimligt att bete sig så - konsekvensen kommer som en rekyl  

Varför ska det vara så svårt att lita på sin magkänsla.

Om jag hade sagt vad jag tyckte om människan direkt för en månad sedan så hade Vito litat på min intuition eftersom det stämde med hans egen känsla. Min känsla var: han tar mig inte på allvar - och det utan att bry sig om att lära känna mig. Ergo - han är inte en bra människa eftersom han dömer folk. Det räcker väl?

Det är alltid roligt att höra om andras vansinniga liv, händelser som är otroliga eller människor som uppför sig korkat. Det gör mitt liv lite mindre vansinnigt.

Dramatik som jag inte skapat själv gör mig bara matt. 

Idag har jag arbetat med en som växte upp i samma by som min frisör i Vitastaden. Människan gick även i klassen under min bästa vän från Kiruna och jag umgicks med hennes bror för 25 år sedan. Min son gick gymnasiet med hennes brorson....dessutom är min antagonist kusin med hennes ingifta moster - vad är oddsen för det?

Är det för att "man vet var stigarna går och vem som är släkt med vem"?

Eller är det bara vanlig synkronicitet?