Jag kommer från en körsångarfamilj och mina föräldrar har ofta gett bort sånger i födelsedagspresenter. Alltså satt ny text till gamla sånger (och sjungit). Mamma sjöng i telefonen igår, sin senaste skapelse för ett 75-årskalas, och hon blev lite uppspelt och sa: "Ibland blir man så trött på de där Sörlänningarna" - hon berättade om en händelse som ligger kanske 20 år bak i tiden. Det var truppgymnastik långt nere i södern och en kväll blev den rätt stora "Norrländska" gymnastiktruppen så trötta på att ideligen bli kallad Norrlänningar. Ja.....ingen av dem sa t.ex "Götalänningar".

Så de satte ny text på Edvard Perssons "Vi klarar oss nog ändå" och skrev en vers om varje landskap i Norrland som de sjöng a capella en vacker kväll i Pildammsparken och hon kunde den fortfarande utantill och sjöng glatt i telefonen.

För någon dag sedan var det Stockholm maraton. Det finns en sång om det sa jag till en helt oförstående Vito.

-Jamen du har väl hört Stockholm maraton från skivan "Levandes" av Euskefeurat?

-Nej.

Så jag låg i soffan och försökte sjunga på Pitebondska.....svårt, svårt och dessutom gick poängen förlorad eftersom han inte behärskar språket.

Förr när i var önger var i spe å tonn
men seda ha i stoppe mötje ine monn

för hon som vart men livskamratvar bra på djära mat.
I tjugofem års ti så hav a pLäga mä

å så i fjåoLomvåorn då i sku väga mä
så var’e knappt i såg nan våogmen då fick hä våra nåo

STOCKHOLM MARATHON STOCKHOLM MARATHON
NÖ VAL HÄ STOCKHOLM MARATHON

Nu får Vito, liksom mina barn en gång, lära sig "Vitas första axiom": det finns en sång för varje tillfälle. Mina barn har försökt sätta dit mig många gånger och försökt hitta tillfällen utan tillämpbara låtar men de har hittills gått bet eller "fått fikon" som det heter på äldre storstadsbondska.

Jag gillar verkligen dialekter och tycker att det är charmigt med den här Stockholmska oviljan att uttala "Ä". Varför säga t.ex Setra om man menar Sätra - det är ologiskt men ganska gulligt.

Läser i Tara att åldersnoja är helt ute och man har frågat en massa folk om vad de önskar att de hade vetat som 25-åringar.

Två svar intresserar mig för att de sticker ut och för att de liknar svar som jag själv skulle ha kunnat ge: Unni Drougge önskar att hon hade vetat att kärlek inte gör ont för om det gör ont så är det inte kärlek.

Kenny Bräck svarar att han önskar att han vetat att han vissste mycket mindre än vad han trodde i den åldern.

Kennys svar hänger lite ihop med min omröstning om tantvarning - jag tänker såhär: när jag var 25 trodde jag precis som Kenny Bräck att jag visste allt och att alla andra var antingen velpottor eller inte förstod sitt eget bästa samtidigt som jag brydde mig massor om vad folk tyckte om mig.

Nu vet jag att people are people med eller utan min medverkan och jag struntar i vad folk tycker. Jag struntar inte i folks åsikter men jag ängslas allt mindre över vad andra tycker om hur jag lever mitt liv. Alltså borde inte svarsalternativet "Att ängslas över vad folk ska tycka" få så många röster, då jag hör alla jämnåriga som kommit fram till samma sak. Tantvarning är kanhända ett trixigare begrepp än vad man först tror. Folk är kanske så kloka så att de ser tantbegreppet i ett vidare perspektiv. Tantig - det är vad jag var i 25-årsåldern när jag ängslades över vad folk skulle tycka. Ju äldre vi blir ju mindre tantiga blir vi - även Kenny Bräck.

Unni Drougges insikt om att kärlek inte gör ont är genialt i sin enkelhet och följer Vitas andra axiom: Känns det fel så är det definitivt fel. Man kan skriva väldigt långa inlägg och ge exempel på människor som inte tar tecknen på allvar och som intalar sig att det är kärlek fast det gör ont men det hjälper intevare sig man är 25 år eller 50 år....och det är synd

Börjar plötsligt nynna "Om kärleken vore enkel"..av Mia Sandberg