Vaknade...4.

Drack kaffe.

Försökte somna om.

Läste i Konsten att vara snäll - kan behövas.

Stressade upp mig inför flyttbilens ankomst.

Somnade inte om.

Chattade med mamma på MSN och försökte få henne att hitta caps-knappen. Försökte förklara chatt-etikett, skriver man med versaler SÅ SER DET UT SOM ATT MAN VILL "MAKE A POINT".

Hade en etik-diskussion vi SMS.

Drack kaffe.

Pratade med Vito 

Packade porslin.

Tittade på klockan.

Oj hopsan. 

Varvade upp. 

En god väns 30-åriga dotter håller mödosamt på att ta sig ur garderoben. Det var ett fasligt pedagogiskt trixande när hon skulle "förklara" för sin mamma (som är både openminded och bildad). "Din generation förstår ine det här, med det är faktiskt ganska vanligt nuförtiden". Min vän måste ha haft svårt för att hålla sig för skratt.

-Det låter som att man var både pensionsmässig och samtidigt växte upp i en tillrättalagd 50-talsbubbla.

Jag tror att det kan vara svårt att chockera oss som var unga på 70-talet men å andra sidan kanske det finns en "nytta" med att man tror att man banar väg genom att chockera. Regnbågsfolkens historier om hur svårt det är att "komma ut" kanske blir norm, så att unga räknar med att den mest öppensinnade förälder reagerar som en vettvilling och genast känner sig snuvad på barnbarn.

Ett par farföräldrar skulle också upplysas om förhållandet men där blev det tvärstopp. "Njae....de skulle nog aldrig förstå....det kanske är bäst att de aldrig får veta innan de dör". (Vi snackar om ett par väldigt vitala gamla mäniskor utan krämpor). Min vän kunde inte låta bli att säga: Men det är ju precis tvärtom...gamla människor är mycket mer öppna i sinnet just därför att de vet att inget egenligen är så jädra farligt". Ja, vad bryr sig 70- eller 80-åringar om garderober? När man har upplevt krig och död och svek flera gånger om. 

Att packa ner sina tillhörigheter är ganska jobbigt på flera sätt. Jag tänkte inte ta med så mycket när jag nu går - lite böcker och några fina glas. Det slutade med att jag blev nostalgisk och ringde min vän I..."jo, jag stod här och packade ner de där fina glasen du vet och började längta efter dig...jag tror att var det var fem år sedan sist".

Vi bestämde oss för att det var alldeles för länge sedan och att vafan 130 mil är väl inte så långt, egentligen.

Hon har blivit inbiten golfare i sommar precis som B.

B tycker att eftersom jag har rytmkänsla så borde jag bli bra på golf eftersom det är så likt dans, I säger att det är likt Thai Chi - och det här har jag aldrig hört någon man säga.

Mitt svar är fortfarande - jag känner mig inte bekväm på golfklubben och jag behöver inte tävla mot andra för att få en trevlig promenad.

Och jag har lovat Vito - golf, never, promise!