Peter Englund blir ny ständig sekreterare och Horace avgår. Jag skulle kunna skriva något om att Norrbottningar tar över landet - först Markus i Stjärnor på is och nu det här. Men det jag tänkte på var att Horace verkar vara en rätt kul kille - iaf i den intervju jag läste.

Om att ytterligare 14 andra män i Sverige heter Horace: Måste vara utlänningar, för sådana grym-heter begås inte längre mot barn i detta land.

Appropå Biggans kommentar om rånet på Café Laka i Lakaträsk - det är väl sant att Café Laka kanske inte är riktigt "catchy".

Ur Norrbottens Kuriren: 

Lilla Lakaträsk är inte van vid den här sortens händelser. Byn ligger vid Malmbanan fem mil norr om Boden i en mycket glest befolkad del av kommunen. Här bor i dag 30-40 personer.

Ur Wikipedia 

Kafé eller Café är en inrättning som serverar kaffe med tilltugg, kaffebröd. Ibland är detta kombinerat med egen tillverkning, ett så kallat konditori, som bakar kaffebrödet på caféet och normalt även har annan försäljning.

Jag har alltid trott att tidsoptimism är okej - bara man sköter det snyggt. Min mamma har aldrig passat en tid i hela sitt liv - privat, alltså... i jobbet har hon varit nog så punktlig. Jag fungerar likadant och har hittills luddat runt i privatlivet och försökt göra det lika chamigt som mamma. Eftersom min tidsoptimism nu har kommit i fokus de senaste veckorna har jag börjat fundera på hur det är med resten av min grundfamilj, vem som är tidsoptimist och vem som är tidspessimist. Jag frågade min syster idag och hon sa att hon är definitivt pessimist och irriterar sig på sådana som kommer för sent men å andra sidan, människor som hon vet har en tendens att komma sent har hon inte lika hårda krav på.

Förra vecka var jag på middag med kollegor för att fira ett nytt uppdrag. Vi var två tidsoptimister som skulle käka hos en tredje tidsoptimist. Jag kom först och champagnen var på kylning. Då ringer den andra optimisten och säger att han nog blir lite sen, -Inga problem säger värdinnan, du ser väl om det finns någon skumpa kvar när du kommer.

Efter 45 minuter kommer han, champagnen är urdrucken men vi öppnar bara en ny flaska och ställer fram maten. No hard feelings, nästa gång är det en av oss som kommer 5 eller 45 minuter sent.

Så jag har väldigt svårt att se faran i att vara optimist.

Jag har också svårt att förstå varför samhället är uppyggt efter de morgonpigga. 

Idag är Vita förkyld och sentimental och tittar på 9-åringar som dansar: