går det inte att stoppa huvudet i sanden ......än

Jag tror att jag hade fel inställning i förra inlägget. Såhär ska det nog vara:

Varför inbjuder jag till babbel på hög nivå när jag egentligen går och oroar mig för en vän som ska till Nangijala? Det vore väl "snyggare" mot omvärlden om jag vore lättare att tolka för då kunde folk säga:

- Men Vita hur är det fatt? Jag ser att du är orolig/ledsen/what ever.

Nu funkar jag ju inte så och det är väl snarast det som ställer till det för folk.

Fast å andra sidan kan man inte vara privat i jobbet, personlig men aldrig privat. 

Jag har funderat på en sak...samtal och prat. Samtal är väl när man har ett utbyte av historier och när man lyssnar intresserat på varandra - prat är mer när man babblar på utan att lyssna "dess mer" (dess mer är ett uttryck som jag bara hört i Norrbotten - vet inte ens om det särskrivs).

Igår råkade jag ut för ett stort antal mäniskor som bara babblade och babblade på om sig själv utan att stanna upp eller fråga efter mina historier.

Det kan vara en positiv sak att ta alla babblare på samma dag men det kändes lite tröstlöst på slutet. Den sista babblaren för kvällen babblade om en släkthistoria från Inlandet, en vän som i 60-årsåldern fick veta att den kvinna hon kallat kusin egentligen var en lillasyster som familjen "gett bort" till en  barnlös släkting. Det här är inte speciellt ovanligt och jag har hört flera liknande historier även i relativ nutid. Jag ville egentligen inte lyssna, eftersom jag har en vän som är på väg till Nangijala, men jag kunde ändå inte låta bli att tänka på vilka tragedier de här sederna i Inlandet måste ha inneburit. Jag jobbade t.ex med en kvinna som egentligen var ett bortlovat barn men som ändå fick stanna kvar hema i sin familj. Hon hade alltid känt att hon var tvungen att vara tacksam - hon var inte alls lika självklar som de äldre syskonen. Kristdemokrater snackar om Familen och Värderingar och att barn måste ha en Mamma och en Pappa och att samkönat föräldraskap är sämre. Jag tänker såhär: Det här med ovanlig familjebildning är inget nytt. Barn har i alla tider fått acceptera sin familjesituation och en del har t.o.m fått växa upp med falska rötter.

Lucinda Williams och Steve Earle en stilla kväll på kontoret - livet blir inte mycket bättre än såhär när man har transformerat sin PMS till inkomstbringande kreativitet.

Manisk? Ja, kanske lite men det gick över snabbt och det är allt jag har at säga om den saken.

För övrigt tycker jag att det verkar som att Frölunda har slipat grillerna bra  

Idag har jag gjort en massiv insats på jobbet, kan man säga. Massiva insatser kräver ganska mycket kontemplation och intressanta samtal med kvicktänkta människor fungerar som uppladdning för mig men...

Vid frukosten började en äldre människa prata med mig - vi kan kalla henne G. 

G såg väl att jag var lite laddad och började kanske just därför med ett mycket märkligt försök till avledningssamtal. Det första samtalsämnet handlade om huruvida det är modernt med rakt, plattångat hår eller inte - det andra samtalet handlade om det förkastliga i att använda strigtrosor. Jag har mycket svårt för att förfasa mig över såväl stringtrosor som tatueringar på andras kroppar.

Jag blev provocerad och bombade på med motfrågor och samtalet självdog, förstås.Jag har överhuvudtaget svårt med förfasningar. Jag kan bara vara emot tatueringar/piercing/tji mössa vid -30 osv. när det gäller min egen kropp - andra vuxna människor måste väl få bestämma sådant själva.

G: 

- Jamen stringtrosor värmer ju inte

Jag: 

- Man bär inte trosor för att bli varm utan för att slippa tvätta jeansen så ofta.

Ja, sådär gick jag på och smulade metodiskt sönder alla försök till avledningsmanövrar.

Efter ett tag besinnade jag mig dock och sa:

-Vet du, det där fungerar inte på mig - du provocerar mig och skapar oreda. Jag behöver lugn och ro för att ladda upp idag. 

G:

- Äsch, sådär är du ju jämt!

Jag: 

- Jamen då är det ju ännu värre - då gör du det ju bara för att provcera.

Varför måste äldre småbarnsmammor prata så jädra högt till sina barn..offentligt alltså. Jag hamnade på samma flyg som en mamma med två små-kottar för en vecka sedan och hon pratade med sina barn konstant och  hon förmanade stackarna helt utan anledning. Det här var två väldigt välartade barn men de hade fullt upp med att akta sig för obegripliga saker.

Det kändes som att hon pratade mer för en publik än till sina pojkar. Ingen på planet kunde ha undgått att lära sig namnet på kottarna efter den resan. 

Igår var det kvinnodagen. Alla kvinnor som åkte med SAS fick en gul ros, vi andra fick vara utan. En gul ros lär betyda "Du är solen i mitt liv".

Jag vet inte om jag skulle vilja få en sådan utfästelse av SAS - eller också är jag bara avundsjuk.

Idag fick jag en stor glasskål full med godis - där sprack min diet den här veckan.