Vi tittade på Henrik Scyfferts föreställning igår och den var helt fantastiskt. Jag känner igen den ängsligheten han pratade om. Om man är ironisk hela tiden är det ju lätt att missa det allvarliga. Men vet inte riktigt om man vågar vara allvarlig till slut.

Det är nog inte bara den ironiska generationen som har det här ängslighets-problemet. Det finns massor med människor som är paniskt ängsliga för kitsch i heminredning eller snarare att andra ska döma ut inredningsdetaljer som kitsch=dålig smak.

Jag t.ex älskar kitsch....fast jag inser att gränsen är hårfin. Kitch kan bara användas som ironi - att använda kitsch på allvar är dålig smak....typ.

Minns ni små svarta keramiktavlor från 40- eller 50-talet av stiliserade glada infödingar som satt på väggarna hos äldre människor. Jag har sett sådana användas som accenter i en i övrigt modern inredning och gillat det. I en annan sorts hall inredd av ett par ur en äldre generation skulle jag förmodligen ha rodnat - så ängslig är jag.

Ganska häftigt när det eldas och termiken strejkar.....ibland funkar det - ibland inte. Jag skulle aldrig sätta mig i en ballong det är alldeles för långt

ner till marken.

En liten stund efter den här bilden togs nödlandade ballongen, nära järnvägsspåren, såg det ut som......synnerligen obehagligt.

Jag vill påminna om att det är helgdag imorgon:

International Towel day, till minne av liftaren Douglas Adams

Vito:

- Vad är egentligen Twitter?

Vita:

- Mikrobloggande med 140 tecken, typ

Vito:

- Jaha....?

Vita:

- Jamen så att folk kan hålla reda på vad andra äter till lunch, ungefär. 

Vito:

- Ingen skönlitteratur då?

Vita: 

- På 140 tecken? Nja men det kan vara bra för stalkers 

Vito:

- Med 140 tecken kunde man ju använda siffror istället för bokstäver - det skulle vara innovativt 

Vita:

- 42?

Vito:

- Ja typ