Nyårsaftonen för två medelålders ensam-nyårs-firare brukar innehålla ett tidsglapp mellan fin-middagen och champagnekorken - en lång transportsträcka fram till tolvslaget och raketerna.

Förutsättningarna var följande:

Av någon anledning visar alla tv-kanaler dumma komedier från 80-talet under jul- och nyårshelgerna.

Av någon anledning säger 90% av alla män födda på 50-talet att Gudfadern är världens bästa film.

Jag vet inte hur jag tänkte men jag försökte förmodligen vara lite generös...kanske.

Jag accepterade när Vito frågade om vi skulle titta på Gudfadern II....

vilken tur att jag inte är man och inte född på 50-talet - jag skulle aldrig någonsin kunna säga att någon av Gudfadern-filmerna är sevärda.

Därför att:

1. Det finns inte en trevlig eller snäll karaktär

2. Inga riktiga relationer

3. Pratar verkligen folk så?

4. Varför tar inte Diane Keaton ungarna och rymmer?

Vi köper inga fyrverkerier, det verkar lite onödigt när man bor i en stad där en million människor smäller av alla sina raketer samtidigt - det räcker liksom ändå.

Igår var det dimma i storstan - vi såg inte ens globen.

Men det var tillräckligt många bostadsrättsföreningar och annat löst folk på nära håll som smällde så vi blev rätt nöjda. Precis som tidigare år gick norra och västra förorterna ut hårt - jädra snyggt med raketer i dimman ändå.