Min mamma berättar om sina skröpliga väninnor som tacklar av en efter en. Själv väntar hon på ett ny knäled men låter inte det störa.

Mitt i en utläggning om livets små förtretligheter utbrister hon:

- Tänk vilket himla bra liv jag har i allafall, och hoppar jämfota nerför en halvtrappa med kryckan i den ena handen och den andra på ledstången.

Att först sätta en elak och helt onödig lapp på cykeln och sedan vända ryggen till och inte hälsa i tvättstugan - a big no no.

Jag skulle inte ha lagt ut lappen om det inte hade blivit fullt krig idag men här är den granne: