Jag är smått förbryllad över min rödlöksomröstning....vad är det för fel på Jan Malmsjö? Det var ju han som sjöng Puff den glade draken. Låten var väl inte så jädra bra och han sjöng den med Dramaten-rösten men: så fort jag hörde den som barn så började jag gråta! Det var ganska löjligt att bli så rörd av en låt jag inte ens gillade speciellt mycket och jag har använt det som en rätt skojsig historia i mitt liv tills jag hörde den på radio igen för kanske 10 år sedan - och började gråta som ett barn.

Alla har vi väl våra tics men det här är störtlöjligt.

Jag skulle kunna tillbringa en kväll med Jan Malmsjö under förutsättning att han sjöng Puff hela kvällen och jag hade PMS.

Det är väl det här handlar om egentligen - hur man förhåller sig till ett problem och hur man behåller sin integritet om man är satt att granska/ rapportera. DN verkar ha tagit hela Norén-cirkusen på största allvar och de rescenserar boken själva och en redaktör kallar boken för "en hink med skit".

Jag vet inte - det kan vara möjligt men....that´s beside the point på något sätt. Vår störste dramatiker har gett ut sina dagböcker och dagböcker är väl aldrig så roliga ute i offentligheten. Vad Norén har för skäl kan jag dock undra över. Han kanske bara gillar att retas - det räcker för många

Även om det känns lite löjligt att föra ett samtal med en av en annan åsikt som förs på någon annans blogg - så fortsätter jag samtalet här.......se början på funderingen här i kommentarerna på Vendelas blogg.

Jag har ett ganska olyckligt förhållande till Kaj Pollak och det beror inte bara på att jag har varit på ett väckelsemöte med honom. 1000 uppspelta kvinnor på Folkets hus som applåderade så fort han harklade sig - Inte ens Ulf Ekman hade lyckats trollbinda så många....

Jag var ensam skeptiker - kändes det som. Nej jag gillar varken Kaj eller Filmen, men jag skulle ha kunnat avhålla mig från att skriva en kommentar till Vendela med klar adress Ängeln. Jag behöver inte säja att jag är anti-Kaj Pollak i tid och otid......det är inte snällt.

Sedan har vi det som kommentaren egentligen handlar om - Ja Ängeln jag tror faktiskt att det hjälper att bara tänka på en människa som har det svårt. Jag tror inte att jag behöver presentera den människan för nya eller omvälvande tankar , ordspråk, böcker eller filmer- jag litar på att Vendela och andra hittar en väg ut själv.

Jag tycker såhär i efterhand att jag gjorde fel......jag skulle varit tyst om min syn på Kaj Pollak men........

http://blogg.aftonbladet.se/14002/perma/568807/

Ta du hand om fötterna nu och läs gärna "Konsten att vara snäll"

Vita erkänner - har aldrig läst Alex Schulmans blogg, inte förän jag läste avskedsbloggen idag, men jag kommer ihåg att hans pappa Allan var en tv-profil när jag var liten och att han lät som ett Mumintroll. Jag har läst fruns blogg och tröttnade snabbt och jag har läst mammans blogg - tråkigt! Vad har vi att göra med här......en fd kändisfamilj som plötsligt fått obegränsat med utrymme i media och som gör sig en karriär på att inte vara snälla (gäller förmodligen bara Alex), men hallå! Alex Schulman som en symbol för yttrandefriheten när vi har munkarna i Burma - undrar om han ens själv gillar att bli en symbol för yttrandefrihet.

Sen har vi den andra debatten som har följt i den här härvans kölvatten och det är om själva bloggandet. Här har alldeles vanliga Vitor fått en egen arena där inga språkpoliser eller proffstyckare i världen kan säga att vi har rätt eller fel. Är det massiva bloggandet i sig ett hot?

Tänk om här poppar upp fler autodidakta skribenter som har något att säga - hur ska det då gå med folk som har en tillsvidareanställning för att skriva TV-krönikor och gör det dåligt.

Det är dessa fötters ägare som det har stormat kring de senaste dagarna. Snabbgenomgången: Alex Schulman har en blogg som är ironisk mot Stureplansprofiler i alla former som heter Stureplan (rätta mig om jag har fel). Hans fru börjar blogga och sedermera även hans mamma Lisette, dotter till Birgitta-biografen Sven Stope.. Arbetartidningen Aftonbladet tänker ojsan hoppsan - här finns det kosing att tjäna på kidsen och köper över Alex, trots att eller därför att han är en elak/rättfram skribent. Alex bryr sig inte om lojalitet med journalisterna på AB utan skriver en synnerligen elak blogg om hur dålig han tycker att en av deras tv-skribenter är. Den kritiserade blir förbannade på cheferna som inte försvarar honom offentligt och det slutar med att Alex lägger ner sin blogg. Då går Yrsa Stenius ut och säger ungefär som Gert Fylking - Äntligen.....man får inte driva yttrandefriheten hur långt som helst - det vet jag som är från Finland som är granne med fienden. Okej vi har minst två problem här: Vad trodde man att man betalade för när man draftade Alex? Om man ville ha nån snäll bloggare så hade Stefan Einhorn varit ett mycket bättre val. Man fick helt enkelt vad man betalade för. Sen har vi frågan om man efter 19 år på sin post verkligen ska gå ut i tidningarna och gråta ut för att inte arbetsgivaren har stöttat en när Alex varit elak (han kritiserade hans texter rent stilistiskt) - rescenten kanske borde göra något annat....vad vet jag?

Sen fick Lasse Anrell en idé:

"Under tisdagen tog striden ny fart när Aftonbladets sportkrönikör Lasse Anrell gav sig in i debatten och skickade ut ett mejl till alla anställda på Aftonbladet. Han skrev att han tänkte använda sin krönika på söndag till att gå igenom vilka han tycker sämst om på tidningen. Han vill peka ut vilka chefer som "horar mest", vilka medarbetare som kan kallas för psykfall och så vidare och uppmanar sina kolleger: "Kom med förslag. Nu får vi fan ta och rensa luften och visa att vi har högt i tak på gamla sköna Aftonbladet." Hela artikeln här:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=697625

Och här är Alex Schulmans fötter:

Ser att Björn Ranelid ska vara med på Babel om en kvart......ja vad säger man. Undrar om han läser Vitabrevis? Blir det någon alternativ karriär tro?

Sex eller Babel, ska ta ett snack med mig själv.

Förra året var jag med kollegorna och såg Kaj Pollak i ett fullsatt Folkets hus. Jag var skeptisk mest för att jag hade hört killing-gänget skoja om "en helfestlig kväll med Kaj Pollak". Jag visste inget om honom mer än att han skulle prata om glädje - och det var ju som sagt en personal-grej. Jag visste ju också att han har gjort den där upphaussade filmen som blev Oscarsnominerad men som är den värsta pekoral jag sett och som jag aldrig kommer ihåg titeln på. När jag insåg att den skulle skickas till Hollywood så fick jag rysningar.

Vi satt alltså med säkert 1000 personer, mest kvinnor i en fullsatt lokal och jag vred mig i stolen av pinsamhet. För det första när man ska prata om glädje så bör man väl snarare utstråla glädje än att fnittra när man pratar om allvarliga saker. Jag tror inte att det bara beror på att jag är en skeptisk norrbottning i grunden - att det här med Kaj Pollak blev en så traumatisk upplevelse. Företaget hade alltså betalat några tusen kronor minst för den här dagen och det var bara strunt och fnitter och det kändes som att bokförsäljningen i pausen och lanseringen av hans nya bok var det som var det riktigt viktiga. Nu kommer jag förmodligen att få ett helt koppel av Pollak-fans efter mig men som sagt.....eller som UnderCover sagt - det här är min blogg och jag skriver vad jag vill här.

Jag fick en idé när jag läste Berglin. En alternativ karriär till Björn Ranelid. Han kan göra som Ulf Lundell och skapa en alternativ karriär Björn Ranelids Revansch i samhället BRRIS. Han skulle kunna sjunga in covers alternativt deklamera Östen Warnerbring. Han skulle kunna sjunga "15 minuter från Eslöv" "Det blåser en vind" eller deklamera "Du borde köpa dig en tyrolerhatt".

Bara ett tips sådär, kan vara en bättre idé än att skriva en bok som ska vara ett öppet brev till president Bush men som handlar om att alla är illvilliga mot Björn. Det kan tyckas att jag är en elak människa eller att jag har något emot Björn Ranelid - så är inte fallet, jag skulle bara önska att han och många andra pompösa människor kunde se sig i spegeln och skratta istället för att ställa upp på kvällspressen i en sårad pose och tycka synd om sig själv. Vi tycer alla synd om oss själva en stund då och då - och det mår vi nog bra av, men ingen mår bra av att ha det som livsuppgift. Nu vet inte jag om Björn Ranelid ser det som sin livsuppgift, att tycka synd om sin själv - men den mediabild han själv varit med om att skapa är att det är synd om Björn.

Jag vunnit så många segrar och hjärtan jag satt i brand

det är nu min passion

Det finns ingen som mig vägrar en kyss eller två på hand

Jag skrattar och ler jag tar och jag ger dem allt - blott ej pardon

Jag har förlorat mina pengar

och mina smycken har jag sålt

Allting kan jag mista det gör ej ett smack

om jag får behålla min frack

Här är Vitas lista över landets mest pompösa män just nu:

Björn Ranelid

Leif GW

Rondellhunden

Ernst Brunner

Sven-Bertil Taube och

Jan Guillou

Okej vi tar det en gång till. Det här är världen enligt Text-TV. Å ena sidan var det "inte så illa menat" men å andra sidan är det en fråga om vad som får sägas eller inte sägas om religioner, rondellhunden skyller all uppmärksamhet på att han från första början blev censurerad. Rondellhunden säger att han blivit lovad polisbeskydd men att han inte fått något skydd......tulle lille då! Du kanske skulle ha gjort en konsekvensbeskrivning först.

Idag har vi två härliga nyheter i kvällstidningarna. Nyhet 1: Leif GW vet att det var mamman McCann som mördade Madeleine - japp så var det klart. Undrar om gubben är klärvoajant.

Nyhet 2: Björn Ranelid vet inte om han vill bo kvar i Sverige. Nämen, what a surprise! Jag orkade inte igenom det hela uppslag som han lyckats korpa åt sig i den ena av tidningarna men det är väl ändå höjden. Säljer boken dåligt Björn? Är det de här jävla kvinnorna som skriver så gudomliga deckarhistorier som skiter till det på bokmarknaden?