Imorse hade jag en näradöden-upplevelse. Jag strosade över övergångsstället vid den lilla rondellen där jag bor....eller den lilla rondellen nära mitt hem. Jag bor alltså inte i rondellen. Precis när jag hade gått över halva övergångsstället kom en bil och körde förbi framför mig, ungefär 1 cm från tårna, jag stannade förstås. Chauffören vinkar frenetiskt - men glatt - och jag hann tänka på att han förmodligen hade blivit av med körkortet om någon uppmärksam polis hade varit i närheten.

Precis när jag ska fortsätta min promenad kommer bil nummer två och gör samma sak. Vinkevink!

När den tredje bilen närmade sig sträckte jag ut handen till stopp, tog ögonkontakt och stampade med foten. Bilen stannade.

Sedan körde busschauffören fel så jag kom till jobbet på nolltid.

Var inte det en oväntad start på dagen?

Jag hade inte ställt in min biologiska helgklocka och vaknade i vardagstid idag.

Vid "10-blecket" började jag sakna mammas samtal i samband med Melodikrysset. Min mamma råkade ut för en krock förra lördagen i samband med Melodikrysset men hon glömde bort att tala om det - tyckte nog att det var ett världsligt problem. Bilen blev skrot men den åldrige chauffören och mamma klarade sig och trallade vidare i världen.

Idag löste jag Melodikrysset själv och tänkte att det är väl lite väl mycket "old school" att skicka in det i ett frankerat kuvert. Så varför inte fylla i skiten på nätet?

Jag gick in på hemsidan och tro mig: det är ett omöjligt uppdrag. Jag vet inte om det beror på att jag är Mac-användare eller Firefox-användare men det skiter sig i vilket fall.

Jag fick inte fylla i mina rätta svar svar och visa hur duktig och allmänbildad jag är och hur många schlagertexter jag kan som rinnande vatten.

Men jag fick på hemsidan inblick i Anders Eldemans själsliv, jag citerar:

"Jag försöker skratta minst sex gånger om dagen"

Som motvikt till Anders E och alla andra positivt tänkande människor villa jag tipsa om boken "Gilla läget - hur allt gick åt helvete med positivt tänkande" av Barbara Ehrenreich. Hon lär kunna leda i bevis hur finanskrisen egentligen beror på positivt tänkande och jag är benägen att hålla med.

Jag kan tydligen njuta av musik som andra får rysningar av. I ett tidigare inlägg om skrivar-inspirerande musik fick jag en kommentar av Snigelmamman som tyckte att Nashville country duets fick igång hennes kräkreflexer, ungefär.

Jag har nog en underlig men bred musiksmak. Idag har jag fått hjälp att hitta och ladda hem två låtar som jag har trallat på i kanske 20 år utan att ha en susning om varför de har fastnat
Den ena låten är: Mera Naam Chin Chin Chu från den indiska 50-talsfilmen Howrah Bridge. Jag visste ju inte att den kom från ett soundtrack från en indisk film men jag har trallat på den en hel del.
Det kan vara så att jag hörde den i ett radioprogram med Hasse Alataalo för väldigt länge sedan.

Den andra låter är: Subete no hito no kokoro ni Hanna o" med Schoukichi Kina. Om jag bara hade kunnat uttala titeln så hade jag kunnat googla fram att det är en ganska känd låt från Okinawa och att den blev lite mer känd utanför Japan för att Ry Cooder spelade med på ett par av hans låtar.

Dessutom fick jag med mig ett par skivor med min favoritrappare från Texas och en uppsjö med god god country. Alla låtarna kommer från och med nu att ingå i min städrepertoar.
Nu är jag på resande fot igen men med fullmatad iPhone och ett lyckligt leende på mina resenärsläppar.    
Och allt bara för att det inte längre är olagligt att ladda ner sådant man blir lycklig av - iaf inte förrän Europadomstolen har hunnit bestämma sig.    

Jag är en ganska pinsam människa - precis som många andra.

Mina pinsamheter kan jag lägga ut på bloggen utan att skämmas....eller iaf utan att det syns att jag skäms.

Såhär är det:

Jag kommer att bli färdig, min jävla forskningsrapport skickas iväg kväll och den är bra - det har jag från säkert håll!

Men nu till det pinsamma.....jag har gått från att lyssna på Rammstein till Nashville country duets under de senaste veckorna. Som inspiration, alltså. Det går mycket bättre med "When my blue moon turns gold again" än med "Ich habt keine lust".

Är det spooky?

Den andra pinsamheten är det här:

Jag är mormor, typ. Men hela mitt liv har jag haft en hang-up på en speciell låt.

Jag gillar inte Jan Malmsjö men när han sjunger Puff en pappersdrake så gråter jag så att det skvalar....hur friskt är det?

Imorse berättade jag det här för Vito. Han trodde mig inte.

Jag:

-Okej, Youtube? Vill du ha bevis?

Vito:

- Du skojar?

Så jag hittade den jävla låten och när Jan M kom fram till den där raden om att pojkar växer upp och glömmer sina drakar på stranden så var det klippt....igen.

Saker som jag tycker är extremtrixiga:

- att hänga med när en gotlänning bokstaverar en mailadress.

Ja, det kanske inte är så mycket som jag tycker är extremtrixigt men det räcker väl?

Jag hade en gång en mycket underlig diskussion med en man om "mäns våld mot kvinnor".

Jag kunde inte förstå hur han kunde uppfatta det som "alla mäns våld mot kvinnor" istället för "några mäns våld mot kvinnor".

Imorse när jag såg att Sverigedemokraterna verkligen kom in i riksdagen förstod jag plötsligt hur han menade.

Så hur löser man problemet?

What would Brian Boitano do?

Jag släntrade ner till mina frisörer som kommer från Iran och Irak och vi diskuterade valet och noppade ögonbryn och färgade hår för glatta livet.

Vi var ungefär lika ledsna över valutgången alla tre.

Jag fick t.ex lära mig att man med dubbelt medborgarskap kan rösta både i Sverige och i Iran men som hon sa: Why bother? De fuskar ju bara.

Så förlåt Jonas - nu förstår jag hur kollektivt ansvar känns.